konsten att kommunicera

Läste Birgittas blogg om det överdrivna användandet av :) och det fick mig att åter igen fundera på varför kommunikation är så svårt. Ofta pratas det om att det är svårare att tyda det skriva ordet, tex på ett internetforum, eftersom all kringinformation som man får i ett irl samtal försvinner (kroppspråk, tonfall etc) och därav att en del använder smileys i stället. Vilket inte är fel, de berikar texten väldigt, rätt använt, eftersom det är fråga om korta, icke-formella texter.
Men även verbal irl kommunikation har ju en hel del fallgropar. Kanske fler, eftersom på internetforumet är det flesta rutinerade skribenter väl införstådda med att missförstånd uppstår och att det blir problem. Ok, inte alla, och många verkar ta det som ett sätt att avreagera sig genom att bli fruktansvärt otrevliga och gå till anfall så fort någon kan missförstå dem det minsta, eller nästan avsiktligt missförstå någon annan för att få en anledning att häva ur sig både det ena och det tredje.
Nåväl, tillbaka till verbal kommunikation. I ett vanligt irl samtal finns det också en hel del fallgropar, inte bara språkliga. Jag är för det mesta rätt rak i mitt sätt att kommunicera, jag säger min åsikt i ett samtal och förväntar mig att den andre gör samma sak tex om problem som behöver lösas på jobb, stall eller när man ska göra upp planer för något. Jag förväntar mig att min samtalspartner gör samma sak, för annars är det omöjligt att veta vad denne anser och problemlösningen, planenandet eller vad det nu är bli haltande. Tyvärr är det många som inte gör just det, alltså framför sin åsikt. Alternativ framför den i så influffade, tillkrånglade ordalag att jag (och andra) inte förstår att personen sagt en åsikt. Resultatet då blir att arbetet (som exempel) blir lidande, jag blir irriterad av att personen inte har någon åsikt och jag blir sedd som en farlig (jepp..) gåpåig person. Och jag blir ännu mer frustrerad av det.
Självklart kan man inte uttrycka sig hur som helst, uttryck som "jag SKA ha" kan ge problem, där man istället bör säga jag VILL ha. Hålla sig till "giraffspråket" för er som är införstådda med den modellen. Men det finns gränser, det måste fortfarande vara ett klart och tydligt budskap, framgå vad det är man vill ha sagt. Det finns så många möjligheter till missförstånd ändå, så varför krångla till det? 
Antagligen är mähät rädd för att själv vara gåpåig och lindar därför in sina åsikter tills ingen annan fattar att det är en åsikt. Anser att det är oartigt att stå för sin åsikt (jante?). Kanske tror att det bara finns en åsikt som är rätt? Den typen av person, om jag nu ska kategorisera lite, är ofta någon som oombedd gör saker för att vara "snäll" och "omtänksam" och förväntar sig att andra ska gissa sig till vad denne vill och göra det utan att personen ber om det. Och det blir ju aldrig riktigt bra.. För någon inblandad. Men kan leda till ännu fler förvecklingar, missförstånd och frustration från alla inblandade. På en arbetsplats, stall eller liknande kan det ge en hel del problem.
Men hur löser man det? Tar jag mig själv som exempel igen så är jag medveten om det och är mån om att ge utrymme för den andre i diskussioner, men jag kan ju inte tvinga ur någon deras åsikter. Eller slå knut på mig själv för att försöka "fluffa till" något, det blir garanterat fel. Om åsikterna inte framförs så att jag förstår dem, är det mitt ansvar eller ligger ansvaret på den som säger det? Jag kan inte se att det är mitt ansvar, mer än att försöka lyssna och fråga när jag inte förstår, på samma sätt som jag försöker vara tydlig i det jag säger och försöker se till att mottagaren förstår det jag vill ha framfört. Men vad gör man när man har en mottagare som inte kan hantera det och anser att den som är tydlig med sin åsikt är aggressiv av den anledningen? Hur får man fram att jag säger min åsikt, jag vill veta din? Att det att framföra en tydlig ståndpunkt inte är att vara aggressiv, skriva någon på näsan eller försök till att köra över någon? 
Sen kan det i vissa sammanhang användas, medvete teller omedvetet, för att spela på martyrsträngen. XX var så eeeelak för XX sa si och så, så istället för att framföra sin egen åsikt om något så håller man inne med det och efter mötet (eller vad det nu kan vara) så går man till andra och spelar martyr för att få som man vill. Eller hävda att man är KRÄNKT pga någon annans åsikt; kränkt som måste vara det mest missbrukade ordet i svenskan.

Alla är vi olika, vissa mer olika än andra. Orsakerna till det kan vara många, kultur och klasskillnader är väl en rätt stor orsak, men det finns nog fler, stressnivå och personlighetstyp är andra saker som säkert spelar in i hur man kommunicerar. Är man säker i sig själv (ranghög) är det så klart enklare än om man är "vekare".
Den svenska konsensusmentaliteten har nog en hel del med det att göra också, man får inte ha olika åsikter för då är något fel, alla måste "vara med på tåget" och liknande trams. 

Vet inte vad jag exakt vill ha sagt med detta, mer än lite funderande över hur svårt det kan vara att kommunicera. Kanske låter som jag anser mig ständigt missförstådd och inte kan prata med någon utan att det blir tjafs, men så är inte fallet. Men jag har råkat ut för situationer med det jag beskriver ovan och jag kan inte låta bli att fundera över varför de uppstår.