ett spår är alltid ett spår eller?

Det är inte bara i hästvärlden det finns massa streck i sanden och pissmarkeringar mellan och inom olika discipliner, eftersom människor alltid är människor finns det givetvis även inom hundsport. Ingen som trodde något annat antar jag.
Med Max körde jag en hel del på SBK i Södertälje, trivdes toppenbra och trevligt folk, "trots" att det var mest rottweiler ;) Nä, jag har inget emot rottweiler eller deras ägare, men givetvis fanns det vissa med andra raser som GJORDE detta till ett problem...
Nåväl, det fanns även på den tiden en ortsgrupp (Schäferhundklubb) nära där jag då bodde, men efter det grymt otrevliga bemötande jag fick där så gick jag inte dir igen. Vad jag däremot snappade upp, men inte satte mig in i vidare, var att det var skillnad på om man körde "svenskt" (á la SBK) eller "tyskt" som de uttryckte det. Uppenbarligen var det "tyskt" ipo man skulle köra för att vara välkommen där.

Nåväl, jag funderade som sagt inte mer över det utan körde vidare med lydnad och spår på SBK och jag och hunden hade rent ut sagt skitkul och även om vi flyttat och haft annat för oss har jag fortsatt på det sättet jag lärt mig och trivts med.

Nu när vi köpte Zeke har vi varit med på Schäferhundsklubben här i Habo och gillar verkligen klubben, människorna och så. Inriktningen är ipo för de flesta, vad jag förstår, det är inget som talas om alls utan verkar vara "det enda rätta" enligt alla, mao behöver det inte diskuteras, inte ens för nya medlemmar.
Lydnaden är inte så stor skillnad, vad jag kunnat märka iaf (så klart kan jag ha missat något), men min STORA, enorma stötesten är spåren. Sorry alla som tar illa upp av detta, men de är verkligen, verkligen skittrista! För mig är det inte spårande, det är godisletande på en rak linje. Glädjen jag känner i "vanligt spår" (nedan kallat spår") är när hunden hittar och nosen verkligen suger tag i spåret där jag eller någon annan gått, suger tag i det framåt, och självständigt arbetar på framåt, stannar bara för att markera apporterna. Glädjen jag känner när jag ser svansen vagga, den totala koncentrationen hos en hund som gör sitt jobb, utan min ständiga inblandning och att vi trots hunden självständiga sökande så är vi ändå ett team. Just i spåret är vi kanske än mer ett team än i tex lydnaden där jag styr allt. Liknande känsla är det jag vill ha ihop med hästen i dressyren, en häst som jobbar självständigt i en form, som vill göra massor, ger förslag ibland, där jag tänker vad jag vill och hästen gör, där vi samspelar så nära, nära. Det vill jag ha när jag tränar hund också.
Något annat som faktiskt sporrar mig är att det finns en praktisk tillämpning av det som görs också, det handlar inte bara om poäng på en tävling. Även om vi aldrig kommer vara med och söka tex en människa som gått vilse så finns den praktiska tillämpningen med i botten. Det som görs motiveras inte med att "det är mycket poäng på tävling", vilket är ett argument som för mig inte är ett argument alls. Överhuvudtaget. Jag måste veta dynamiken bakom "hur, vad, varför" och, som sagt, förankringen i något praktiskt.

Så, det ena är pisstrist och det andra är hur roligt som helst. Så vaaaad är då problemet? Givetvis ska jag göra det som jag, och i förlängningen min hund som påverkas av mig, tycker är roligt.
Däremot har jag funderat över varför jag blivit så frustrerad och irriterad när jag testat ipo-spåren. Viss del har sättet det presenteras för mig, men också att det känns så långt från all praktisk tillämpning som det går. Det är som dressyrryttare som bara tänker poäng och tävling och missar allt vad dressyren och rörelserna handlar om, något som jag inte direkt har något överseende med. I fallet med spåren borde det vara mindre viktigt eftersom hundens hållbarhet inte påverkas och hundarna får tillfredsställelse av att använda näsan. Men jag ser inte hos andra och känner hos mig och Zeke inte det där samspelet, teamkänslan som jag får i vanliga spåret. Hunden ska millimeterstyras, ofta med tömmar, huvudet dras ned i spåret och hundarna går från godisbit till godisbit, aldrig att de får suga tag i spåret. Vore jag hund skulle jag strejka och be föraren spåra själv eftersom h*n uppenbarligen kan göra det bättre ;) I min uppfattning får hunden aldrig förtroendet eller chansen att ta upp spåret själv, vilket väl är mitt andra stora problem med det, efter bristen av "verklighetsförankring".
Kanske har jag missat något, det händer ju även mig ;), men jag har aldrig fått svar på mina frågor om det.

Jaha, så vad ville jag med detta nu då? Kanske mest reda ut vad jag inte gillar med det ena sättet att spåra för min egen del. Jag vet också att jag inte är ensam om att tänka och tycka så här heller. Och inte heller vill jag racka ned på, eller nedvärdera alla dem som faktiskt gillar ipo spår heller, utan jag hoppas att de och deras hundar fortsätter ha kul. För jag och min hund ska fortsätta ha kul också. Each to their own. Och jag förväntar mig samma respekt tillbaka.