hästtankar

Har haft torka på hästlitteraturläsande sista året, kanske inte så konstigt eftersom jag läst massa skog och virkesböcker istället ;)
Men jag började läsa Oliveiras Reflections on equestrian art idag (eftersom jag kom på att jag får läsa andra saker nu*S*) och det är väl förvisso ingen stor WOW faktor i den, det han säger kring ridning är i stort samma som andra stora ryttare skrivit genom årtusenden om man räknar in Xenofon, men jag gillar sättet han säger det på, en ny infallsvinkel ger alltid lite nya tankar. Framförallt satte han bra ord på det som jag själv anser men inte alltid kan sätta fingret på, nämligen varför jag är så kräsen, ogin eller svårimponerad när det kommer till ridning i allmänhet och (tävlings)dressyr i synnerhet. Jag vet att en del har stora problem med att jag inte tycker att *stora namn* är så fantastiska ryttare som de sägs vara, särskilt inom tävlingscirkusen, men det jag saknar är en viktig dimension, nämligen DIAlogen med hästen. En häst kan mekaniskt utföra alla rörelserna prydligt, på rätt plats, rätt antal osv, men det finns ingen själ, ingen glädje eller vilja hos hästen. Hästen har blivit reducerad till en nickedocka, ett tävlingsredskap som ska göra som piloten säger och inte tänka själv. Det syns, inte bara på utstrålningen, men på rörelserna, ögonen och vad hästen själv bjuder på. 

Skillnaden när man får se ett ekipage där hästen är med som en partner och inte ett redskap är enorm, i hur hästen rör sig genom kroppen, men en självmedvetenhet, en stolthet över vad de gör och en lyhörd ryttare som talar med sin häst, inte till den går inte att jämföra. Ridning är ett samspel, en dialog där häst och ryttare ska gå samman, bli ett team, två levande varelser med egen vilja. En häst som tänker själv, kan föreslå saker och som vill göra saker med ryttaren, av sin egen kraft och vilja, inte bara lyda order, är sann ridkonst och skönhet. Utan det faller det platt och någon får ha hur många poäng de vill, det är fortfarande enligt mig inte bra. Hästen kan vara hur ful som helst, men vill den, ges utrymme att vilja och är välskolad blir det vackert hur som. För att travestera på Pratchett, allt det som är häst, essensen av häst när man tar bort den fysiska hästen finns där. De flytande rörelserna, glädjen i styrkan, smidigheten och farten framhävt, inte stympat, förträngt eller tillbakahållet.

Alla ryttare som kan framhäva hästen, som har hästen som en medspelare har min största respekt och beundran. Det är alltid vackert att se, oavsett om det är en rå unghäst eller en välutbildad skolhäst. Det är skicklighet, kunskap och skönhet.
Men det kräver oändligt mycket mer kunskap och eftertanke hos ryttaren.